Inskolning och halkvarning
Nu när det gått en vecka sedan min havandeskapspenningsperiod dragit igång, är det kanske på tiden att jag (Jessika) börjar blogga lite också. :)
Jag har ju eg varit borta från jobbet i över 1 månad nu (det blev 2 veckors sjukskrivning + 2 planerade semesterveckor i december). Men tiden går så snabbt, och man kan ju verkligen säga att vi fått lite "långsemster" ihop vi tre tjejer. :) Inte så mycket tid för vare sig datorn eller sig själv.
Emmelie börjar jobba igen nästa måndag, och vår lilla tjej är just i denna skrivande stund på inskolning på dagiset/förskolan som ligger mer eller mindra vägg i vägg med gården där vi bor. Nära, kan man säga. Det känns så konstigt. Hon är ju vår lilla "bäbis" fortfarande. Nu är hon stora tjejen som ska gå på dagis (jag kommer skriva dagis även ifall många tycker att det begreppet är dött och bortplockat). Jag kommer sakna henne här hemma på dagarna, men inser ju självklart att detta kommer att bli hur bra som helst för henne. Hon tycker ju att det är kul att leka med andra barn.
Det kommer att betyda mycket för både henne och mig/oss när vår 4e deltagare i familjen anländer. En andpaus... för oss. Eller en möjlighet till lek för Ella. Sen måste ju bara tilläggas att dagiset är hur fint och fräscht som helst. Relativt nybyggt. Och den ena "dagisfröken" som även var här förra vecka på hembesök var hur gullig som helst mot Ella. Så det känns bara tryggt.
När mina tjejer begav sig till dagiset, tog jag mobilen och mina hörlurar på en promenad runt "stora" Karlshamn. Gammal musik i lurarna (inte bytt sen min förra mammaledighet), och cykelvägar och gångbanor var rena isrinkarna. Livsfarligt vill jag påpeka.
Dels hade jag problem med underlaget som inte var sandat el dyl, dels med min fysik. Jag såg 2 pensionärer som var ute och gick. Vi drog in på samma cykelväg, och min enda tanke var: De där ska jag passera... inga problem! Jag såg deras ryggar försvinna och de blev mindre.. och mindre.. och mindre. Nåväl, det var halt ute och jag hade inga dubbar på skorna. :) Dock hade jag en kanonkula i magen som bara spände och spände. Magen var helt stenhård hela promenaden som tog 1 timme idag.
Nu ska jag vila, det är ju lite meningen med den här havandeskapsperioden. När jag kan ska jag göra det, men jag förbereder mig även mentalt att det kanske inte kommer bli så. Det kan ändras snabbt!
Lägger ut en bild på Ellas nya cykel hon fick igår. Nog är den för stor allt, och det behöver fixas lite med den framöver (och det lär inte bli detta året i alla fall). Den får stå i källaren tills hon är mogen för den. Hon fick den av Jan & Agneta, som fått den begagnad av bekanta till dem (tror jag).
Ellas nya cykel... i framtiden!
Jag har ju eg varit borta från jobbet i över 1 månad nu (det blev 2 veckors sjukskrivning + 2 planerade semesterveckor i december). Men tiden går så snabbt, och man kan ju verkligen säga att vi fått lite "långsemster" ihop vi tre tjejer. :) Inte så mycket tid för vare sig datorn eller sig själv.
Emmelie börjar jobba igen nästa måndag, och vår lilla tjej är just i denna skrivande stund på inskolning på dagiset/förskolan som ligger mer eller mindra vägg i vägg med gården där vi bor. Nära, kan man säga. Det känns så konstigt. Hon är ju vår lilla "bäbis" fortfarande. Nu är hon stora tjejen som ska gå på dagis (jag kommer skriva dagis även ifall många tycker att det begreppet är dött och bortplockat). Jag kommer sakna henne här hemma på dagarna, men inser ju självklart att detta kommer att bli hur bra som helst för henne. Hon tycker ju att det är kul att leka med andra barn.
Det kommer att betyda mycket för både henne och mig/oss när vår 4e deltagare i familjen anländer. En andpaus... för oss. Eller en möjlighet till lek för Ella. Sen måste ju bara tilläggas att dagiset är hur fint och fräscht som helst. Relativt nybyggt. Och den ena "dagisfröken" som även var här förra vecka på hembesök var hur gullig som helst mot Ella. Så det känns bara tryggt.
När mina tjejer begav sig till dagiset, tog jag mobilen och mina hörlurar på en promenad runt "stora" Karlshamn. Gammal musik i lurarna (inte bytt sen min förra mammaledighet), och cykelvägar och gångbanor var rena isrinkarna. Livsfarligt vill jag påpeka.
Dels hade jag problem med underlaget som inte var sandat el dyl, dels med min fysik. Jag såg 2 pensionärer som var ute och gick. Vi drog in på samma cykelväg, och min enda tanke var: De där ska jag passera... inga problem! Jag såg deras ryggar försvinna och de blev mindre.. och mindre.. och mindre. Nåväl, det var halt ute och jag hade inga dubbar på skorna. :) Dock hade jag en kanonkula i magen som bara spände och spände. Magen var helt stenhård hela promenaden som tog 1 timme idag.
Nu ska jag vila, det är ju lite meningen med den här havandeskapsperioden. När jag kan ska jag göra det, men jag förbereder mig även mentalt att det kanske inte kommer bli så. Det kan ändras snabbt!
Lägger ut en bild på Ellas nya cykel hon fick igår. Nog är den för stor allt, och det behöver fixas lite med den framöver (och det lär inte bli detta året i alla fall). Den får stå i källaren tills hon är mogen för den. Hon fick den av Jan & Agneta, som fått den begagnad av bekanta till dem (tror jag).
Ellas nya cykel... i framtiden!
Kommentarer
Trackback
